Korthuset

Enkelt kan man säga att ett macrofoto ska avbilda det man fotograferat 1:1. Flugan fångad på sensorn blir lika stor som den som satt på äpplet i verkligheten. Objektiv som är gjorda för macrofotografering har oftast en fast brännvidd och en stor lägsta bländare. (Kom ihåg stor bländaröppning har lågt bländartal) Det finns olika varianter av macroobjektiv med brännvidder på ca 70-150mm.

De längre brännvidderna ger lite mer suddiga bakgrunder och man behöver inte gå så nära inpå det man ska fotografera. De kortare får man gå lite närmare för att fånga bilden, vilket kan vara lite nackdel om man vill fånga lättskrämda småkryp. Å andra sidan så är de kortare lite smidigare att bära med sig eftersom de är mindre rent fysiskt. Macroobjektiven med dessa brännvidder (70-150 mm ) kan även med fördel användas för till exempel porträtt.

En egenskap typiskt för macrofotografering är den ofta mycket korta skärpedjupet. Ju längre brännvidd och ju närmare inpå man är det som ska avbildas, ju kortare blir skärpedjupet.

Ett 100 mm macroobjektiv, bländare f2.8 på 30cm från det man fotograferar ger ett skärpedjup på 0.6 mm.! Samma inställningar men med f8 ger ett skärpedjup på 1.8 mm. Så man måste vara noga med var man fokuserar och räkna inte med att få allt skarpt. Ett stativ och en fjärrutlösare är en fördel att ha.

Nedan finns två exempel på olika skärpedjup. Tärningarna visar olika skärpedjup vid olika bländare. Tulpanen visar mer hur olika suddig bakgrunden blir beroende på bländarinställningen.

Klicka på bilderna för att se skillnaden

Även om dagens digitala kameror börjar bli ganska avancerade så har de en nackdel i förhållande till människans ögon. Vi kan urskilja fler nivåer av ljus samtidigt, se mer detaljer i högdagrar och i skuggor samtidigt än vad kameran kan registrera på sensorn i en och samma exponering. De bästa kamerorna kan registrera ca 11 exponerings-stopp. Ögats dynamiska range är beräknad maximalt till ca 24 stopp.

Många kameror har funktionen "gaffling". Man ställer in hur många kort man vill ta och hur mycket exponeringen ska skilja mellan dem. Till exempel tre kort där ett har normal exponering, ett har +1 stopp exponering och en -1 stopp. (över respektive underexponerat)

Sedan kan man lägga in dem i ett program som automatiskt lägger ihop dem till en HDR-bild, eller så kan man själv göra jobbet i Photoshop med hjälp av editering med masker. Man lägger de olika exponeringarna i sina egna lager och målar mask där man vill att ett visst lager ska synas eller döljas.

Har man en bra exponerad RAW-fil kan man redigera den i ACR till tre olika varianter (ljus, normal och mörk) och lägga ihop den till en HDR. Det fungerar dock inte med jpg, det finns inte nog med bildinformation i dem för att göra en sådan manöver.

För att ta foton till HDR så är det bäst om motivet står still och man är stadig på hand

En nackdel med att göra HDRbilder är att kontrasten i bilden blir sämre. Så det är en balansgång mellan hur många ljusnivåer som man kan få i bilden innan kontrasten blir för svag. Men det är upp till varje fotograf att bestämma var den gränsen går.

Nedan finns tre kort tagna med kamerans gaffling (Canon 7D) och ihopsatta med automatisk HDR och efterredigering med masker i Photoshop. Och även den färdiga HDR-bilden finns här nedanför.

För att ta kort till ett panorama (stitch) så är det bra att ha stativ. Men det fungerar även utan om man har tränat upp lite vana och inte är alltför darrig på handen. Man kan säga att man inte ska svänga runt kameran utan att man själv ska gå runt kameran som bara snurrar runt sin vertikala axel, till exempel som om kameran sitter på ett enbent stativ.

Om det går, sätt kameran på fokus oändligt, eller om man kan ”låsa fokusen” så är det bättre. Exponeringen bör ställas in manuellt eftersom kameran annars kan ändra den och man får ojämnt ljus från en bild i panoramat till nästa. Och håll kameran så rakt som möjligt.

Vissa kameror har inställningar som hjälper till vid denna typ av foto, där man får ställa in hur man vill att panoramat ska se ut. Vänster till höger, upp eller ner, fyra bilder som sys ihop till en fyrkant.

Korten i panoramat bör tas med ganska stort överlapp ca 1/3 av bredden. Det är bättre att ta några kort extra så får stitchprogrammet mer information att jobba med när den ska sätta ihop bilderna. Det kan också vara en fördel att ta korten på ”högkant” eftersom Photoshop får mer info att jobba med på höjden. Bilderna kan annars bli ganska smala på höjden om man drivit lite upp och ner när man tog bilderna.

Bilderna nedan är tagna med panoramaprogram från höger till vänster. Resultatet finns även det nedan.